some days are heavier than others

På väg ned kanske, känner hur jag varit väldigt glad idag för det var en massa trevliga som jobbade med mig idag och särskilt Ivan, Ivan den bäste som är värsta sweet och gillar en massa saker som jag gillar.

Hemma och landar i någon form av vakuum, är orolig för att det ska följa med till London även om jag vet att det inte lönar sig med oro. Men jag vill inte stå på ett dansgolv med musik som bara vill få mig att dansa och göra mig lycklig och ändå känna mig tom och inte kunna njuta av kemisk glädje utan bara vilja gråta. Jag vill att London ska bli den semester jag så väl förtjänar och att livet ska leka och skratta för det vore så jävla bortslösat med något annat.

Och ändå är inte livet helt perfekt, jag gråter i badrummet för att livet är så jävla orättvist och för att människor som borde, inte kommer att få uppleva samma saker som vi och jag tvättar ansiktet och borstar tänderna och det går över men blir till en liten klump i bröstet. Lyssnar på Mareld som jag aldrig kan lyssna sönder och lägger mig för att sova. Sömn är alltid snällt, sömn tröstar alltid och jag behöver den för att överleva och andas.

Och samtidigt är det helt outstandig och awesome. Att jag lever.