fucking down in the deep

"Allt som vi vill, kostar oss livet och att inte vilja kostar oss också livet och eftersom det alltid är samma pris som ska betalas, kunde vi lika gärna vilja det största som vår natur är i stånd att fatta och begära. Skål för den som satsar livet!"

Enligt Suzanne Brögger är det ett citat från Goldschmidt (vem nu det är - upplys mig) och jag kan inte annat än att hålla med. Frågan är bara hur man ska lyckas veta vad man vill och därefter förverkliga det. Hur ska man leva sitt liv till fullo utan att fastna på planeringsstadiet eller freaka ur helt.

Jag ser mig själv som en människa med nästintill sjukliga kontrollbehov trots att jag (mestadels) lyckas dölja detta faktum för min omgivning. Jag har svårt att bara ge mig hän åt något utan att analysera nyttan, planera fortsättningen samt fundera mig svart på hur det hela kommer att utveckla sig.
Samtidigt känner jag mig ibland som ett tvättäkta psyko som bara behöver en liten, liten knuff för att ramla långt ned i onämnbar fasa och galenskap. Men när jag väl är i galenskapen (been there, done that som jag brukar säga) är det som om jag stiger ur mig själv och med kompromisslös kyla hindrar mig från att bli galen på riktigt. Jag vet inte om det är någon form av självbevarelsedrift som jag bör tacka någon form av olycklig stjärna för eller om jag helt enkelt inte är menad att vara ett totalt mentalcase.
Jag kan inte sätta fingret på dealen även om jag försökt men när Sylvia Plath i "Glaskupan" skriver att skillnaden mellan att vilja så mycket och att inte vilja något alls är hårfin så nickar jag instämmande.

Jag inser själv att jag är really down in the deep nu men efter att ha diskuterat filmen "Prozac Nation" (4 av 5 strykjärn) i synnerhet och livet i allmänhet med Snöret, kedjerökandes ute på balkongen, är det svårt att inte gå loss på det.
Filmen hade fått en femma om den varit mer trogen boken men det brukar ju alltid vara problemet med bokbaserade filmer, de går inte att göra lika bra som det som skrivits.

Däremot bör alla som inte läst Elizabeth Wurtzel's andra bok "Bitch - om besvärliga kvinnor" göra detta med en gång. Shosho till biblioteket med er!

Har tillbringat måndagen och tisdagen med (samt sovande hos) Snöret eftersom bror Bag for till Tallinn och mitt liv inte kändes så jävla uppåt. Går fortfarande runt och försöker förstå att inte bästa Cissi finns längre men eftersom hon varit så långt borta och jag inte träffat henne på ett år så är det svårt. Kan man ens förstå att folk är döda på riktigt om man ser det med egna ögon?

Ju-Jutsun gick iaf som på räls trots att vi var sjukt trötta men idag har jag bara suttit inne och pluggat eftersom vädret varit extraordinärt trist och kallt och jag inte orkat ta mig någonstans. Gick och handlade samt hyrde film med Snöret och vi valde väl en ganska passande rulle efter humöret. Ingen av oss var direkt "lättsam komedi" idag. Den godaste äppelpajen tröstade dock som vanligt och nu ska jag gå och sova och drömma om hur allt borde vara. Är fruktansvärt opepp på att sätta mig och plugga inför morgondagens prov men jag har typ 1UP efter de senaste proven så det går nog bra ändå.

Godnatt världen - våga inte vara sämre när jag vaknar imorgon...