...vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron

Det är så höst det kan bli nu och jag sitter och fryser i skolan med vinterjackan omkring mig och ute prasslar alla löv runt mina fötter när jag går hemåt. Allt lyser över vattnet av färger när jag går över bron och vinden blåser i mina öron och drar mig i håret.
Jag tycker om hösten även om den gör mig lite ledsen och även om jag alltid längtar vidare, till nästa årstid. Jag vill alltid vidare, otålig och vägrar stanna en enda sekund även om jag övar mig på det. Och när jag kommer hem är det kolmörkt utanför fönstret och klockan tickar och tiden går när jag vill att allt ska stå stilla. Jag behöver tid för att hinna med allt jag vill göra och mitt liv ligger alltid minst en vecka före mig med tom tid. På kvällarna tvingar jag mig att vara fri och stilla men jag glömmer alltid bort tiden och får för lite sömn.

Idag längtar jag tillbaka till Island, antagligen för att jag åkte dit för nästan ett år sedan och även om jag längtade hem så mycket så saknar jag ön och landskapet och himlen och allt som inte var här. Nu när jag vet att jag kanske ska bo i Stockholm i minst ett år vill jag inte vara fast här utan vill bara iväg. Jag måste alltid känna mig fri, måste alltid känna att jag kan lämna allt bakom mig inom ett halvår för att kunna leva. Men jag antar att det också går att öva bort.

Dagens låt: Lars Winnerbäck – Elegi.


Läst sedan sist: De i utkanten Älskande - Johanna Nilsson (4 av 5 strykjärn). Hon är så grym på att skriva att man ibland glömmer bort henne.