slow this bird down

och när jag vaknar
ömmar mina käkar och min panna svettas kallt
och jag försöker hålla hårt i nåt
men jorden vill spricka, det är lava överallt

Jag landar, jag stannar upp och ingenting har jag att göra och då måste jag se mig själv och jag vet inte om jag vill.

Det finns en del människor som har väldigt svårt att tycka om sig själva på djupet och därför får ett omättligt behov av att vara omtyckta och visa sig duktiga, de är alltid på väg, letar alltid efter nya mål att uppfylla, vill hela tiden få bekräftelse på att de finns och måste hela tiden prestera för att känna att de lever.
Det är så för mig och även om jag vet om det och försöker finna mening med mitt liv på olika sätt är det så förbannat svårt att inte känna tomhet varenda gång jag stannar upp och blickar inåt. Jag är kanske rädd för att tomheten jag känner ska vara på riktigt, att ingenting finns inuti mig och att jag är osynlig men lyckas lura alla att jag är, att jag syns.

Jag måste alltid ha något att sträva mot för om jag inte gör något försvinner jag och om jag försvinner vet jag inte längre varför jag lever. Allt går så bra för mig, allt flyter på och jag är livrädd. Tänk om jag fastnar i ett lyckat liv och aldrig mer kan vara ärlig mot mig själv, tänk om jag genomskådas och alla förstår att jag är ingenting och tänk om jag väljer fel, jag är så rädd för att välja fel att det förlamar mig.
Alla mål är så lätta att sätta upp och sträva mot så länge de är drömmar och ouppnåeliga men så fort de blir verklighet vill jag fly. Jag kommer på mig själv med att sakna fysiken fast den höll på att döda mig, det enda jag egentligen saknar är att vara så upptagen att jag inte hinner tänka på eller se mig själv.

För jag tror långt därinne att jag inte finns, att jag inte duger, för där är jag fortfarande en liten flicka som ingen tycker om och som inte orkar trösta sig själv. Det enda som tröstar mig nu är att jag inte är ensam och min vuxna identitet som peppar men det räcker inte alltid ända fram.

Och jag tittar på min senaste prestation och tänker på att jag nu kan bli vad jag vill men det hjälper bara ibland för jag är fortfarande samma, fortfarande som innan och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det helt och fullt. Hur jag ska lyckas fylla mig själv ändå upp.