tears from the compound eye

...men mina ögon är torra och kliar. Jag gråter på natten när jag läser sorgliga saker och jag gråter nästan när jag blir sårad men annars går jag bara omkring med en lite spricka i hjärtat som aldrig får läka. Hur bra mitt liv än blir och hur galant jag än klarar av det mesta och hur glad och stark jag än verkar finns det små bitar kvar av den jag var förut som gör ont. Små bitar av osäkerhet och sorg som gör att jag inte blir totalt hel och fin och som hela tiden muckar med mitt vardagsliv.
Det första jag tänker på när allt går riktigt åt helvete är att göra illa mig själv. Jag gör det aldrig för nu vet jag bättre men instinkten byggd på självförakt är så djupt rotad att den inte försvunnit på flera år. Jag har svårt att tro att människor tycker om mig på riktigt och oftast är det inte ett problem eftersom jag inte tycker om så många människor heller men det gör mig livrädd att inte få kärlek av de få som har värde.

Dagen är dålig trots att jag börjat plugga och gick till Nordkap och såg fullmånen gå upp över vattnet och jag vet inte vad som kan få mig mer pepp på livet just nu.

Läst sedan sist: Kosten att vara Ela – Johanna Nilsson (4 av 5 strykjärn), hög igenkänningsfaktor för gamla psykfall.