always a little fucked up

Det är inte riktigt bättre. Lyssnar på SR och försöker komma till rätta med alla mina småobehagliga paniktråkkänslor. Jobbar på hemtrevnaden med tända ljus och te och tjuvröker inne. Tyvärr hjälper det föga och jag greppar ändå inte vad som är fel. Tänker och försöker fan analysera men jag kommer ingenvart.
Nästan alla jag läser härute verkar ju mer eller mindre fucked up så jag vet inte om det finns hopp för mänskligheten. Om så många människor är så ledsna och tomma betyder det att det är fel på världen eller på oss? Å andra sidan är det ju alla dessa ledsna människor som i sina lysande stunder ger mig hopp och lyfter även mig över allt och ger en underbar utsikt.
Är det så att när man försöker leva hela tiden så blir det fel ibland och är det bara att acceptera och genomleva eller ska man ge upp? Jag vill inte ge upp men ibland blir man ju fan less på sakernas tillstånd.

Fast jag fick mail igår från familjen jag bodde hos på Island och allt var bra med dem och de lät så glada över att jag ville komma tillbaka och hälsa på dem i sommar. Jag måste åka dit för jag saknar så mycket att vara där hur jobbigt det än var och hur mycket jag än längtade hem så saknar jag ändå känslan det gav och jag måste få uppleva mer av allt det bra.

Det gjorde mig glad och jag träffade min bror igår och han gör mig alltid glad och när jag börjar i skolan ska jag flytta in hos honom och det ska bli värsta kul för han är den bästa. Hoppas bara att allt går bra i skolan osv. Jag oroar mig bara pyttelite...som vanligt.

Det är så mycket att glädjas åt och det är då jag blir så pissed över att jag ändå känner mig tom och ensam och ledsen och undrar varför sådant aldrig går över. Finns det någon som lyckas och kan ge mig lösningen?