in my dreams i'm dying all the time

Jag tänker fel, det viktiga är inte vad som händer med min kropp utan vad som händer i mitt huvud och det är så ofta jag glömmer.
Stannar ibland upp mitt på gatan och ser ut över olika delar av Stockholm och undrar om den här staden förändrar mig. Och om den gör det, är det bra eller dåligt och vad är det den gör med mig och mitt huvud? Jag förändras ju hela tiden, precis som jag hoppas att du gör, och jag tror att det sakta är till det bättre och att jag kommer att bli lättare att leva med för mig själv.
Jag vill ju förändras och jag vill ju utvecklas men inte till vilket pris som helst men jag har fortfarande inte bestämt mig för nivån på min egen marknad. Jag vet aldrig riktigt om saker är värda det pris som krävs av mig.
Jag vet inte om jag kan bli Stockholmsflicka och fortfarande stå kvar med fötterna på det klippor jag är född till att springa över (men är det inte det vi ska ta reda på nu?). Kan jag ha kvar min trovärdighet som rättvise-bitch om jag börjar gå ut på Stureplan? Kan jag älska att segla utan att ses som brat-flicka? Kommer jag att kunna vara allt det jag vill och leva det liv jag vill tillsammans med andra? Börjar mitt liv sakta begränsas av andras viljor och när vet jag när det är nog, när det är dags att sätta ned foten på klipporna och när det är dags att sätta ned foten i ett par sweet skor och dansa hela natten?

När kommer jag att veta att jag är mig själv nog och inte påverkas av andra? När kommer jag att veta att mitt liv är fulländat för just nu (eller då)? Jag vill ju leva så mycket som möjligt, antagligen mer än de flesta.