he believes in her beauty

På Ön står tiden stilla och solen lyser genom tallarna medan Degen sover på verandan och jag förtvivlat försöker förstå rörelsemängdsmomentet. Jag är fortfarande så trött att jag snart gråter och ringer till Shirley, underbara Shirley som tröstar mitt ledsna inre och ger råd jag måste följa. Jag sitter stilla, stilla och försöker slappna av men för mycket krav och för mycket långsam ångest drygar sig i mitt huvud medan jag kämpar för att fokusera.

Henric kommer hem och jag springer längs med havet och stannar längst ut på norra sidan och ser ut mot de öar jag seglade förbi för bara några veckor sedan och saknar redan vattnet och vinden därute. Det måste bli mera segling innan båten får komma upp och vila.

Middag på jobbet och det är över en månad sedan jag var där sist och jobbade och det känns ok fast jag får ställa mig i baren och göra lite dricka när det blir för mycket.
Jag och Henric äter inne men sitter ute på verandan i skymningen och dricker kaffe och pratar. Vi pratar så sällan om något viktigt och nu när vi gör det gör det ont men blir bättre. Det är jobbigt för oss att uttrycka känslor som inte är bra eftersom vi så sällan har haft några att tala om.

Vi planerar framtiden och lokaliserar den till staden för att slippa mitt utmattande dubbelliv, jag berättar om allt jag är rädd för och vi diskuterar friheten vi båda vill ha. Jag orkar inte ha ett förhållande som känns som krav och jag måste få vara mig själv och överleva tröttheten ensam men jag vill ju ändå ha honom bakom mig och ingen annan kan nog ge mig mera frihet i hela världen. Jag hoppas att det räcker till.