teflontårar

Varför kan jag aldrig vara som vanliga människor som lever sina liv och klarar allt så bra, varför är jag hela tiden gråtfärdig av allt inom mig som vill komma ut. Jag är så trött på mig själv men jag vet inte vad lösningen är så jag fortsätter mina försök att verka oberörd och glider fram men inuti finns jag nästan inte längre av förtvivlan och jag vet inget sätt att släppa ut alla mina känslor utan att förstöra. Jag är så rädd att förstöra men jag är nästan ännu räddare för vad som kommer hända med mig om jag inte andas ut snart och öppnar mig. Jag kommer ingen vart och i mitt huvud av teflon fäster inget längre, inte ens tårar gör det lättare. Om jag inte ens förstår mina egna känslor, hur ska jag då förstå maximum likelihood funktionen?