useful and useless

Var tvungen att sova till tolv eftersom jag gick och lade mig så sent igår och sedan blev det tvätt och disk och pyssel och en massa gjort förutom att plugga och sedan vaknade herrarna till gemensam frukost vid halv tre och så var det kört. I sista stund bestämde jag mig för att åka ut till ön ikväll i alla fall med hopp om att jag skulle lyckas plugga lite mer här men - knappast troligt. Försöker i alla fall ta det lite lugnt och andas ut men det går inget bra och jag kan inte riktigt slappna av utan vill bara ha måndag så att allt är över.

Nu har jag sprungit ett varv runt den becksvarta ön och tittat på alla tusen stjärnor som bara syns härute men inte i staden och gråtit en skvätt för allt som inte gick att springa bort.

Dagens låt: Be mine – Robyn.

small parts of life

Livet går vidare, vad jag än gör och börjar med morgonens förtvivlan som lenas lite av Shirley som tröstar och berömmer och fysikvännerna som är så sjuka att jag inte kan vara deprimerad. Sushi och med Snöret som sällskap handlar jag en ny lovely munktröja, en dykardräkt till Lyra och en vinterjacka som är så fin och varm att jag blir lycklig för en stund. Kvällen tillbringas hos Twinsen där jag får så mycket musik jag bara hinner proppa in i datorn och nu är jag vimmelkantig av allt bra jag vill lyssna på en gång.
Hade best intentions att sova men då kom Bag och Mikelis hem och började göra te och trevligheter så jag misslyckades grundligt och nu är jag trött och det är sent men jag måste få hänga lite med några som inte pratar om fysik hela tiden.

Jag börjar bli lite starkare, klarar mig lite bättre själv och ensamheten är inte svår utan välbehövd och jag börjar trivas inuti mig själv (jag har inte varit där ensam på väldigt länge). Det är fortfarande tungt men jag börjar slappna av och känner att det inte är hela världen hur det går på tentan, det viktigaste är ju ändå att jag lever och dessutom lever ett bra liv. Fysik är kul, men bara till en viss gräns och där börjar mitt andra liv som jag måste utveckla.

Dagens låt: The River – Bruce Springsteen.


Sett sedan sist: Storm (4 av 5 strykjärn) – ovanlig och bra svensk film.
Läst sedan sist: 101 Reykjavik – Hallgrímur Helgason (3 av 5 strykjärn) – bisarr och underhållande om mystisk kille som bor hos sin mamma.

losing is freedom

ONSDAG, SEPTEMBER 27, 2006

Nu är allt över och nya sidor ligger tomma framför mig. Känslan av befrielse sjunger i mitt inre men hjärtat är tungt av tomhet. När du förlorat kan bitterheten smaka sött och när du vunnit kan glädjen vara smaklöst kall mot tungan.
Långt inne i min själ finns alla förlorade människor och tusen väntar på rad för att sätta sig men helst av allt vill jag att du springer åt andra hållet, ut genom dörren och till friheten så att jag får se dig igen. När ekvationen inte längre går att lösa och bokstäverna flimrar framför mina ögon kan inte ens du hjälpa mig längre och jag står alldeles ensam med mina val och även de bra ger konsekvenser jag önskar att jag inte behövde ta itu med. Men ändå trivs jag med mig själv och allt går över, allt blir bra och jag hoppas och vet att jag genomlever även detta. Jag vet att jag klarar allt (och med den känslan börjar även min suveränitet återvända).
Alla dina förklaringar är just bara förklaringar till allt som blev och allt som varit och det går inte att ändra på och kanske vill jag inte det heller även om allt skulle bli mycket lättare. Jag ångrar sällan saker jag gör och det som händer går alltid att lösa. Jag ska bara lära mig hur ännu bättre och med livet på paus går det lättare.

Dagens låt: Kom ihåg mig – Lars Winnerbäck.

survivor

Planen följer:
Plugga som en galning 9-17.
Ledig på kvällen och inte tänka på skolan.
Sova ordentligt på nätterna (minst 8 h).
Vara helt skolledig på söndag och chilla.

Skriva tenta på måndag och bli sjukt full och dansa efteråt.

Dagens låt: Parliament Square - Stina Nordenstam.

572 340 s to evil moment of truth

Antagligen klassad som officiellt psykfall i skolan eftersom det som väntat blev hell as usual och jag verkligen inte förstod någonting och verkligen började gråta på riktigt idag. Jag måste allvarligt styra upp mitt liv om jag ska överleva det här men jag är så jävla trött och förvirrad att jag inte ens vet vart jag ska börja. Jag ser min onda cirkel komma mot mig och det är absolut ingenting jag kan göra åt saken för jag är som förlamad och kan inte röra mig. Jag ser inte längre någonting framför mig och jag snubblar fram och vet inte längre vart jag är förutom att jag vet att jag har en vecka på mig innan moment of truth och fyra poängs tenta i mekanik och jag måste hitta en struktur som ger mig både vila och gör att jag i alla fall har en chans att skriva godkänt. Hade tänkt räkneöva ikväll men just nu är jag glad om jag orkar ta mig hem.

Jag undrar hur jag ska hitta tillbaka till min säkerhet och smarthet och kunna bli glad och lovely igen. Just nu känner jag mig så jävla dålig hela tiden eftersom det enda jag gör hela dagarna är att plugga och jag suger på det. Jag har ingenting att se fram mot eftersom jag bara pluggar hela tiden och inte kan se längre bort än tentan på måndag och allt roligt är inte längre roligt eftersom jag är så trött att allt jag ser, ser jag genom en deprimerad dimma.
Jag gnäller bara hela tiden och är inte särskilt glad och försöker tvinga alla andra att leva upp mig lite så snart har jag antagligen inga vänner kvar heller eftersom jag bara tjatar på dem hela tiden (snälla förlåt mig om jag är en pain-in-the-ass och jag lovar att jag ska bli glad o cheerios någon gång snart och bara vara med er o göra bra o roliga saker o ta hand om er tillbaka o inte bara gnälla över att ni inte har tid (särskilt snällaste Axel som pratar och ger bra råd men som bara får evil gnäll tillbaka)).

Är på Bags skola och sitter utanför hans atelje och lyssnar på Don’t panic på repeat och försöker följa rådet men jag är infinitesimal gladare för jag hittade en awesome svart tröja med regnbågsfärger på bytarbänken som jag har på mig så om bara Macoteket någon gång får in en fin dykardräkt till min dator så har jag i alla fall uppnått något mål den här veckan.
Ikväll ska jag tortera Snöret, Bag och Hanna och bara vara dålig mot mig själv och röka minst ett paket cigaretter och dricka tusen koppar te och låta dem hjälpa mig med livs-shitet.

Imorgon ska jag börja överleva.

Dagens låt: Don’t panic - Coldplay

today foggy, tomorrow hell as usual

Nu ännu tröttare efter tusen timmars jobb och tusen kg hat mot tusen jobbiga gäster. När man inte suttit på tolv timmar blir man ganska grinig.

Kvällen ägnades åt socialisering med familjen, Henric och Ylva, Pelle och Angelica. Fick en massa bra musik och god middag och tre glas vin får min utmattning att övergå i dimma. Promenad till färjan med Ylva som peppar och finns där för alltid. Livet känns lite, lite bättre men det blir nog hell som vanligt imorgon bitti när vi ska repetera mekanik inför tentan.

Dagens låt: Run to the Hills - Hellsongs

dagens låt: arena

Before me plays the endless film, relentless splinters I recall
Each living thing breathes life, only sentiment remains
To liquid born, from patterns formed
The sand descends with blind intent
Where the river takes me will in time be revealed

I cannot turn my feelings down
Beyond my means to turn my thoughts around
Expressed in every word I'll ever speak
Brighter than all the stars combined
More than the waters, earth and sky
All that I wish and all that I dream

Above the waves with my hands raised
Dare the wind, lay claim to me
Knowing somehow none could take me
Watching the Sun come up in vain
The only reason I can find why I remained,
the need to leave the point I came to again and again
It didn't matter how hard I tried
It took so long to claim that I knew how or what it meant
to let go of this, to ever say goodbye
Call it destiny, call it fate
Chose my direction running forward
Each life to learn anew, whatever, whatever may come

I cannot turn my feelings down
Beyond my means to turn my thoughts around
Expressed in every word I'll ever speak
Brighter than all the stars combined
More than the waters, earth and sky
All that I wish and all that I dream

No creed on earth can replace or provide,
in my darkest hour, the comfort I'd feel,
leading me to see I can be more than I expect of me
My beginning and my end
The first and last air that I breathe
More than the sum of everything that I will ever be


© VNV Nation

he believes in her beauty

På Ön står tiden stilla och solen lyser genom tallarna medan Degen sover på verandan och jag förtvivlat försöker förstå rörelsemängdsmomentet. Jag är fortfarande så trött att jag snart gråter och ringer till Shirley, underbara Shirley som tröstar mitt ledsna inre och ger råd jag måste följa. Jag sitter stilla, stilla och försöker slappna av men för mycket krav och för mycket långsam ångest drygar sig i mitt huvud medan jag kämpar för att fokusera.

Henric kommer hem och jag springer längs med havet och stannar längst ut på norra sidan och ser ut mot de öar jag seglade förbi för bara några veckor sedan och saknar redan vattnet och vinden därute. Det måste bli mera segling innan båten får komma upp och vila.

Middag på jobbet och det är över en månad sedan jag var där sist och jobbade och det känns ok fast jag får ställa mig i baren och göra lite dricka när det blir för mycket.
Jag och Henric äter inne men sitter ute på verandan i skymningen och dricker kaffe och pratar. Vi pratar så sällan om något viktigt och nu när vi gör det gör det ont men blir bättre. Det är jobbigt för oss att uttrycka känslor som inte är bra eftersom vi så sällan har haft några att tala om.

Vi planerar framtiden och lokaliserar den till staden för att slippa mitt utmattande dubbelliv, jag berättar om allt jag är rädd för och vi diskuterar friheten vi båda vill ha. Jag orkar inte ha ett förhållande som känns som krav och jag måste få vara mig själv och överleva tröttheten ensam men jag vill ju ändå ha honom bakom mig och ingen annan kan nog ge mig mera frihet i hela världen. Jag hoppas att det räcker till.

all is full of love

Gårdagen var trötthet på samma nivå som hela tiden men mina älskade, bästa, underbaraste flickor i hela världen kom och lyste upp. Ylva och Bettan är två av de människor som kan få mig att vilja leva igen och vi pratade, drack te och kollade på foton från Hultsfred och mindes allt det bra och har redan lyckats förtränga allt det jobbiga.
Jag är fortfarande helt förundrad och lycklig över de människor som jobbar med oss under festivalen och deras förmåga att under en vecka smälta ihop och bli som en familj där alla tar hand om och älskar varandra trots att det är över tjugo olika människor från olika ställen och bakgrunder. Jag har insett att det vi lyckats skapa på Pausen är en helt egen värld med en speciell stämning som sprider sig till de nya och får nästan alla att vilja återvända (till vår stora glädje) och det är det som gör det värt allt arbete vi lägger ned.

I don’t wanna die, but I ain’t keen on living either...

Stockholm försvinner utanför fönstret och landet tar vid och efter byte bör jag landa på Ön om en dryg timme. En och en halv timme buss men tiotusen bitar inom mig som försvinner och byggs upp igen och tiotusen tankar som far genom huvudet och splittrar mig i tiotusen delar. Fyratusen är havet som lever mer, allt det mjuka som smeker mitt inre, katterna, Henric, stugan och allt annat på Ön. Fyratusen är staden som aldrig tystnar helt, skolan där jag tänker, vännerna jag älskar, bror Bag, lägenheten och alla intryck som mättar mig. Tvåtusen är mitt tomma inre som står mitt i och inte kan välja och inte kan dela och sakta går sönder av kontrasten.

Inatt sov jag som en sten i åtta timmar och drömde vackra drömmar och vi behövde inte resta vår labb-rapport som vi trodde så dagen är ganska bra än så länge. Dessutom hoppas jag att jag får träffa saknade Ylva när jag kommer hem och kan peppa mitt förhållande lite genom att vara en god, närvarande hustru.
Allt ordnar sig nog till slut och om det inte gör det är det ändå inget jag kan göra åt saken.

Dagens låt: Feel – Robbie Williams.

crying and trying

Det finns överlevnad i mig men det är inte alltid min förtjänst. Nu känns det infinitesimal bättre än igår, mest beroende på att jag pratade med Axel och fick en massa kloka råd (som jag egentligen visste själv men behövde få höra) och andra snälla saker sagda till mig. Han är helt klart tio-i-topp just nu och den energin höll ungefär till 09:45 idag då jag återigen höll på att börja gråta på mekanik-föreläsningen eftersom jag inte förstod någonting. Allt går så fucking jävla snabbt att man i bästa fall hinner skriva av rätt siffror och bokstäver. Jag försöker hålla modet uppe, jag försöker ha perspektiv, jag försöker kämpa men det börjar verkligen ta stopp även om jag tänker positivt. Jag drar numera energi ur porerna i mitt skelett för att orka med skolan som är typ det enda jag prioriterar och jag måste komma på fler bra sätt att få energi (sova och vila lite kanske? - vågad idé men jag borde pröva).

Dagens musik: Spökbandet binär, Kap 2 – otäckt underbar ambient.

Dagens ord: Infinitesimal - matematik, (motsvarar användningen pyttelite) symboliskt hjälpmedel som används vid integrering och derivering för att beräkna areor, volymer, flöden, förändringar etc. genom att utgå från "pyttesmå" element, som sedan summeras ihop för att få en helhetsbild (rippat från wikipedia).

the line begins to blur

När du tror att det är som värst blir det alltid värre. Jag tänjer långsamt på gränserna och är livrädd att de inte håller. Jag har definitivt inte tid för ett nervsammanbrott nu (och det är nära).

frihet är ingenting utan er

sätt dig ner andas ut slappna av - vi ska ge dig ett nytt namn om du ger oss ett svar - vi kan skada dig hur mycket som helst - men vi ger dig chansen att göra det själv - lägg dig ner andas ut ta det lugnt - vi skall ge dig en ny chans om en liten stund - vi kan ge dig ett löfte det finns inga krav - om du blir vår kamera vår fotograf - ingenting - jag kan inte minnas någonting - ingenting - jag kan inte känna någonting - ni kan skada mig hur mycket som helst - men ni ger mig en chans att göra det själv - jag ger er alla dom sagor jag har - jag vet att jag ändå aldrig kommer tillbaka - ingenting - jag kan inte minnas någonting - ingenting - jag kan inte känna någonting

(kent)





(och inte fan slog jag ihjäl mig)

I play dead, it stops the hurting...

Fortfarande trött, fortfarande tom, fortfarande ser jag inget framför mig men nu vet jag varför och som vanligt är det mitt undermedvetna som fuckar med mig och stänger av. Jag vill inte men antagligen orkar jag inte med längre, det är för mycket på en gång. Det vore nog med bara skolan, bara förhållandet, bara identitetskris eller bara mitt liv som det är just nu men allt måste såklart vara samtidigt och göra mig tom. Kanske vet jag hur jag ska ta mig ur allt men det är så svårt att veta hur och om jag gör rätt. Jag måste reda ut så många trådar att jag inte ens vet var jag ska börja och egentligen vill jag bara gömma mig för världen och slippa allt. Jag vill inte och orkar inte just nu men jag måste. Måste våga fast jag är rädd, måste vara stark fast jag inte är det, måste bestämma allt själv fast jag inte vill.
Dagens kinesiska horoskop i Metro träffade rätt: ”Ensam är inte stark”. Problemet är att jag måste göra alla mina val ensam och sedan stå för dem. Jag är rädd.

Förkylningen verkar i alla fall ha gett upp så jag och norrskenet ska ut och springa nu och med lite tur ramlar jag och slår ihjäl mig.

Dagens låt: Waiting for the miracle – Leonard Cohen.

...and if you win me I'm forever

Var i skolan och sov lite, kom hem till lunch för att äta och sedan plugga men eftersom jag är totalt karaktärslös misslyckades jag med den stärkande tuppluren och vaknade tre timmar senare och nu är jag som en zombie och förstå hur mycket tid jag har slösat bort. Ahhh, jag borde bli helt tokig på mig själv men det händer inte eftersom jag för tillfället känner mig totalt likgiltig inför det mesta.
Det finns några saker kvar i mitt huvud som fortfarande spelar roll och känns men de skapar egentligen bara problem och gör mig förvirrad. Mitt system bara glider med och jag bryr mig inte längre om att dölja mig själv för jag orkar inte ens hålla uppe en fasad. Orkar inte ta tag i saker, orkar inte bry mig och jävla förkylning som hänger kvar som en igel och gör mitt huvud tungt.
Det enda som är bra är att inget spelar roll vilket gör att det är lätt att sätta sig och plugga för det spelar inte heller någon roll så jag kan lika gärna göra bara det. Särskilt bra eftersom jag har tenta om två veckor.

Dagens låt: FanFanFan - Thåström.

they've been aiming at my land

Inte nog med att näsan dämts igen av förkylningen, nu har fucking jävla alliansen vunnit valet också. Jag skyller allt på Maud Olofsson och hennes ivriga bävrar.

Skyll bara inte på mig sedan, jag röstade på miljöpartiet.

if you want me I'm your country...

Jag försöker hela mig själv, försöker andas lugna tag och tänka goda tankar om mig själv och smeka mitt inre och trösta med att allt ordnar sig och att allt kommer att bli bra men det är så förbannat jävla svårt att tro på sig själv ibland.
En och en halv timme frisk luft längs vattnet med Hanna hjälper men gör inte bra och nu sitter jag och pluggar och förstår ganska mycket ändå men allt går så långsamt att jag blir tokig och tiden räcker aldrig, aldrig till.

Dagens låt: Suzanne – Leonard Cohen.

for what it's worth

På natten känns alltid allting mycket mer lent och bra och jag stannar uppe för länge och ser på film med Hanna. Jag vill fly och slippa tänka genom att se film och jag vill glömma skolan och allt annat om så bara för en timme.
Dagen var städning, pyssel och långfrukost med Bag, Hanna och Pelle. Skulle ha hittat på något med Henric men han sov för länge och jag var för sjuk så han for hem till ön efter middag med sniglarna.

All energi är slut och Liza får nu ström från reservbatteriet, sätt i nätadaptern för att inte riskera att förlora information. Jag har förlorat det mesta och min hårdisk är tom och jag orkar inte fylla den med något nytt. Allt som ligger kvar är bara skräpfiler som tar plats och jag borde radera mig själv och mitt minne, borde rensa bort så mycket av mig själv. Jag är så ledsen över att jag inte har något att ge, att jag inte orkar lika mycket som jag brukar. Jag är så ledsen att jag vill gråta men även tårar kräver energi så mina ögon förblir torra. Om jag så sov i tusen år skulle jag likväl vakna utsliten och tom och jag måste verkligen hitta ett sätt att ta mig igenom skolan och mitt liv just nu utan att förgås. Inget är värt det.

Dagens låt: New Slang – The Shins.

Sett ikväll:
Garden State (4 av 5 strykjärn) – lysande home-coming-down med awesome musik.
Välkommen till familjen (3 av 5 strykjärn) – ok romantisk julkomedi men med lite för mycket overkill.

all this peace has been deceiving

Allt är tyst i lägenheten och alla har gått ut och tv:n tystnar när jag stänger av den och inget annat finns kvar utom min onda hosta och nattmörker utanför. Stilla i mitt huvud som gör så ont och jag har bara att gå och lägga mig kvar. När det är bara jag och det känns ok är väl livet som det ska vara antar jag. Frågan borde snarare vara om jag skulle klara av detta hela tiden? Kan jag leva ensam och hur skulle i så fall mitt liv vara?

Väger ensamheten och friheten lika mycket? Och hur mycket väger kärleken? Hur mycket väger jag i mitt liv (om jag ens finns till) och gör jag avtryck på någon endaste en? Kanske är jag så lätt och försvinnande att jag inte finns kvar i människors minnen om de inte ser mig.


Dagens låt: Any Other name – Thomas Newman.
Sett ikväll: Spy game (3 av 5 strykjärn) – ett av mina drömyrken är helt klart hemlig agent.

dagens citat:

"Jag har lite svårt att se motivationen i att vara moderat."

Min bror är hippie och bäst.

...and I'm an angel bored like hell

Hemma sent och börjar tro att det lika bra att flytta till skolan på heltid eftersom jag ändå aldrig kommer hem på kvällarna. Inställningen nu är mer uppgiven och likgiltig och jag bara följer efter livet när det leder mig framåt. När dagens höjdpunkt är att man får springa längs med vattnet i en timme är livet ganska rakt. Och ändå blev livet lite mer cheerios när jag kom hem och pratade med Axel och drack te med Snöret som behövde tröst och Bag som inte varit hemma på ett tag. Förvisso är Axel ond som aldrig hinner träffa mig och Bag ännu ondare eftersom han åker iväg hela tiden men jag kanske inte ska klaga, de finns ju i alla fall.

Har dock en mindre släng av lunginflammation och helgen kommer väl antagligen tillbringas i sjuksängen tillsammans med hand-outs från tio föreläsningar i mekanik. Samma säng som nu skriker mitt namn.

Dagens låt: Shoreline – Anna Ternheim.

you're a devil meaning well...

Springer längs med vattnet som är samma vatten som mitt hav där jag vill vara och Nina sjunger i mina öron och solen gör allt rosa över Stocksundsbron. Om jag stannar susar staden och tystnaden vilar och livet strömmar sakta i mig med jämn hastighet. Livet är lite jämnare när jag är ensam och ändå blir jag rädd när jag måste vara det.

Snöret kommer och räddar men jag borde lära mig, borde vänja mig eftersom rädslan alltid håller mig tillbaka och jag vill inte vara begränsad av något eller någon. Och ändå blir jag handikappad av relationer och människor jag träffar och jag hatar när andra bestämmer över mig och mina känslor och styr hur jag andas och rör mig. Jag är så bra på att vara oberoende utom när det kommer till de jag bryr mig mest om för jag vill att de alltid, alltid ska älska mig tillbaka eller i alla fall tycka om mig och så fort jag älskar bli jag osäker och rädd.

Dagens låt: Communication – The Cardigans.

viljetrött

Hemma sent, sent efter tolv timmar i skolan och jag är trött, utan energi som hela tiden rinner ur mig. Äter lite, stirrar ut i luften, ensam för bror Bag är på Bengts ö och hälsar på, struntar i att jag inte ska röka och måste ringa Henric. Skolan är för mycket hela tiden och det tar aldrig slut med saker att göra men jag tror att jag måste vila nu, måste sova bort ensamheten och min brist på vilja.

Dagens låt: You’re the storm – The Cardigans.

tredagarsbakis

Stel av irrationell skräck flög jag ned till Kalmar i fredags och träffade brorsdotter Anna och hennes fästman Gustaf (som är ett lysande tillskott till släkten) och fick bo hos dem i deras lägenhet till på lördagen. Sväng på stan med fika och antikvariatpocketfynd, god middag, vin och softande innan smart och relativt tidig sänggång.
Lördagen startades med att en mycket trött Liza försökte uppbåda energi till att springa en sväng innan frukost. Bort till slottet och längs havet och nästan lagom till jag skulle vända började jag vakna och bli hungrig så att jag kunde njuta av en fet frukost innan det var dags att fara.

Hultsfredskonferens resten av helgen, gruppövningar, information och en massa öl och god mat, Trodde jag skulle däcka vid nio på lördagskvällen eftersom jag var så trött men jag höll ut till fem i alla fall och hann umgås med i stort sett alla jag gillar som var där. Överlag är människorna som jobbar med festivalen så grymma och bra och det är alltid så kul att åka på alla dessa möten. Man jobbar så mycket under festivalen att man aldrig hinner umgås på riktigt då så det här är vår chans att ta igen.
På söndagen flög jag hem igen, lite mindre rädd men mycket mer försenad och det var enbart för att Mattias kunde hämta mig på Arlanda som min plan inte gick åt helvete. Personalfest med sommarjobbet, ganska kul men hälften av de bästa var ju inte där vilket drog ned betyget lite. Hem sent till staden med sällskap av två av de bra, Caroline och Monica och kort uppdatering hemma med bror Bag och mami som var och hälsade på.

Totally död imorse så jag sov över lite och for till skolan först vid halv elva. Det gamla vanliga, lite mekanik, lunch och sedan förtvivlade försök att sy ihop min och Roberts lab-rapport innan hemgång och slöande.
Springande och besök av Hanna, Snöret och Lotta, lite middag, te och timslångt telefonprat med Cissi som förstår allt. Håller antagligen på att bli sjuk vilket suger.

Läst sedan sist: 1984 av George Orwell (4 av 5 strykjärn) – grym men tankeväckande och fokuseringskrävande.

beentheredonethat

Bättre förståelse för derivata och integraler.
Utbrott på Kapp Ahls undermåliga bh-storleks-urval.
Date med Henric och utvärdering av vårt förhållande.
Fika och shopping med underbara Syster(inte bara)Dyster(längre).
Utmattad efter springning i skogen på andra sidan bron.
Snart fin i håret och på ögonen inför helgen.
Incheckad och flygrädd inför morgondagens resa till Kalmar.

Livet är på plusminusnoll just nu.

postångest

Lite av det värsta börjar gå över och då infinner sig ett postångeststadie av melankoli och orkeslöshet. Var trött i morse trots att jag sovit, var orkeslös hela dagen fast allt var rätt bra och min enda tröst var att Robert som är en av tre bra i min klass var lika deppig för att han precis gjort slut med sin tjej. Vi deppade och flamsade oss igenom datorövningarna utan att producera någon labbrapport som vi borde ha gjort och lunchen tillbringades med underbara Nina som kom och hälsade på i skolan.
Jag förstår ganska mycket av mekaniken utom när vår lärare går loss på att integrera nån jävla substitutionsvariabel och jag höll på att börja gråta för att jag inte förstod ett jota men sedan blev det energiprincipen och då förstod jag allt igen och blev glad.

Undersökte Inverness och stranden vid kanalen med Snöret fast det var kolmörkt för jag behövde gå ute och skaka av mig orkeslösheten och skoldammet i min hjärna. Bag är hemma och diskar och hänger och det känns som bra och hemma i lägenheten nu och jag börjar gilla allt här så mycket.

Imorgon ska jag till Norrtälje och träffa min psykolog och lunch med Henric och träffa Ylva och SysterDyster. Då kan jag inte fly längre...

blodsmak

Jag springer, fort och ännu fortare och orkar egentligen inte fortsätta men jag är så arg och har så mycket som vill ut så jag tvingar mig vidare tills jag är alldeles tom och har blodsmak i munnen. Kanske är det alla mina känslor som smakar sött och salt och beskt och kanske blir det bättre för jag är inte lika ledsen när jag ramlar ihop hemma igen. Kanske jag till och med kan se på världen som den är och inte genom en vägg av självömkan. Kanske jag överlever den här gången också, kanske under händer. Kanske kommer jag till och med förstå maximum likelihood funktionen.

Världen är lenare idag även om alla mina issues är fortfarande där. Problemet är att jag längtar efter fel saker, hänger upp mig på fel detaljer och inte orkar ta itu med mitt liv fast jag måste. Jag flyr hela tiden ifrån allt och vet inte hur jag ska vända. Kanske vill jag inte ens tillbaka.

teflontårar

Varför kan jag aldrig vara som vanliga människor som lever sina liv och klarar allt så bra, varför är jag hela tiden gråtfärdig av allt inom mig som vill komma ut. Jag är så trött på mig själv men jag vet inte vad lösningen är så jag fortsätter mina försök att verka oberörd och glider fram men inuti finns jag nästan inte längre av förtvivlan och jag vet inget sätt att släppa ut alla mina känslor utan att förstöra. Jag är så rädd att förstöra men jag är nästan ännu räddare för vad som kommer hända med mig om jag inte andas ut snart och öppnar mig. Jag kommer ingen vart och i mitt huvud av teflon fäster inget längre, inte ens tårar gör det lättare. Om jag inte ens förstår mina egna känslor, hur ska jag då förstå maximum likelihood funktionen?

disträ

Nu gör jag allt jag bara kan för att slippa sätta mig med böckerna och plugga... och det ger mig bara mer panik att låta bli så det kan helt klart klassas som en ond cirkel. Funderar på att åka till stan för att få ro att sätta mig, blir bara rastlös i stugan.
Försöker febrilt få tag på Ylva för en fika, jag behöver henne nu men hon vägrar svara på mobilen.

Gårdagen var trevlig men jag är lite disträ, har för mycket i huvudet som stör. Borde åka till en öde bergstopp och tänka över mitt liv istället för att ouppmärksamma mina nära och kära.

självförnekelsen upphör

Särskilt Axel borde observera min nya länk.

Jag förnekar inte längre min mörka sidor... till skillnad från vissa andra :)

lycka = iPod nano och systeryster

Nu är jag hemma på Ön igen och jag har så mycket att göra men får inget gjort. Har inte orkat engagera mig i att skriva här på några dagar nu, har mest suttit hemma och smekt min nya MacBook och lyssna på min underbara lilla iPod. Lycka kan visst köpas för pengar.

Har tagit tag i Hultsfred och fixat hela högen med papper från årets festival, det är utvärdering nästa helg så jag kände mig något manad. Det börjar bli klart så nu har jag bara allt oöverstigligt plugg framför mig istället. Måste ta tag i skolan och stirra på papper och repetera jävla integraler och derivata som jag helt och hållet förträngt under året. Annars är det faktiskt bra i skolan, har tre klasskompisar som är bra och smarta på olika sätt och nästan allt är kul och intressant som vi lär oss. Det kunde varit värre.

Har hängt en massa med Snöret och fått lite hjälp med datorn och lägenheten. Igår blev jag hämtad av Henric i Norrtälje och vi käkade med Angelica innan det blev lite handling och alkoholinköp.
Väl hemma på Ön kom Bettan (bästa, saknade låtsassystern) över på fika och var rätt opepp på livet eftersom hon och Jon gjort slut. De brukar i och för sig göra det rätt ofta och har hittills alltid blivit ihop igen men det verkar kanske vara allvar den här gången. Jag hoppas i alla fall att det är allvar för de är uppenbarligen inte bra för varandra hur mycket de än älskar och de borde om inte annat ta en låååång paus i sitt förhållande. Det bästa är i alla fall att Bettan är tillbaka och kanske kommer att vilja hänga lite mer med mig, jag har saknat henne typ hela sommaren eftersom hon och Jon bara varit med varandra och hon inte haft någon energi över till någon annan.
Tove och Angelica kom också över och med Bag och senare Pelle blev det en rätt trevlig kväll med vin på verandan. Ikväll upprepas den men med uppdatering av kräftor och goda saker.

Trots allt är jag ändå rätt lost i min tankevärld så jag antar att det inbokade besöket hos psykologen på torsdag är berättigat. Jag kommer att överleva. Jag kan överleva allt. Jag har överlevt det mesta. Trots det är det lika svårt varje gång något nytt händer i ens huvud som får en att tvivla. Det är mycket jag vet och har koll på men det är fan lika mycket som jag inte har en jävla aning om.